high5top10

Året är 2006 och klockan är strax före halv tio på fredagskvällen den 30 juni. Värmen från dagens solväder börjar försvinna och kylan börjar istället smyga sig på. Det är molnfritt och man kan se en del stjärnor komma fram uppe i skyn. På en stor åker i Sjælland, Danmark har tusentals människor samlats framför en stor scen. Några av dem är fulla, andra glada och en del står bara tysta och väntar. Mitt i det stora folkhavet står min barndomsvän Josef och darrar lite lätt på benen. Han har väntat på det här ögonblicket länge och förväntingar är höga. Klockan slår halv och ett lugn börjar läggas över folkmassan. 2 minuter till går och Josef börjar bli lite smått otålig. "Vart faan är han?" vänder sig Josef om och säger till sin bror som står bredvid honom. Han hinner knappt få något svar innan ett öronbedövande jubel sprider sig som en våg över massan. Josef ställer sig på tå för att se. Japp, det är han, Bob-fucking-Dylan. Hela 44 år efter Dylan släppt sitt självbetitlade debutalbum gör han nu entré på Roskildefestivalens största scen till tusentals skrikandes ungdommar, några gamla applåderandes hippieveteraner samt min lilla vän, Josef. Josef är förstås jätte glad och tycker att den gamle legenden är precis... Precis... Precis vad han inte förväntat sig. "Vad i helvete är det här?" Säger han. "Har jag blivit lurad?". Josef känner sig djupt besviken och går sin väg efter bara några låtar.

Naaaaw... Stackars Joffe. Du förstår vännen, Bob Dylan har blivit gammal nu och är inte lika pigg och allert som han var som 25 åring. Detta trots att de flesta av oss helst hade hoppats på att han lidit av någon speciell sjukdom som gjorde honom till "forever young". Men verkligheten är bitter och sextiotalet är slut. Den Dylan som en gång var kommer aldrig mer igen.

Delar av den här historien har jag hittat på själv (förutom att sextiotalet är slut så klart och att verkligheten är bitter) men den leder mig till dagens lista. Jag skulle jätte gärna vilja se Dylan nu men med risk att bli lika besviken som Josef skulle jag hellre fixa en tidsmaskin och åka tillbaka till 1966 och se honom när han släppt sina bästa album (enligt mig) och spelar sina bästa låtar. Men som ni vet finns det inga tidsmaskiner och jag får nöja mig med att drömma. Här kommer min personliga dröm-setlist (uppdelad i en akustisk och en elektrisk del) med Bob Dylan.

Bob Dylan - Live at Royal Albert Hall 1966 (En djävulskt lång spelning...fast inte tillräckligt)

Akustisk:

1. Visions of Johanna
2. My Back Pages
3. Spanish Harlem Incident
4. Chimes of Freedom
5. Just Like a Woman
6. She Belongs to Me
7. Mr. Tamburine man (helst med precis samma harmonica-solo som här)
8. Don't Think Twice it's alright
9. Who Killed Davey Moore?
10. It's Alrigt, Ma (I'm Only Bleeding)

Elektrisk (med band)

1. Most Likely you go your way and I'll go mine
2. I Want You
3. Tombstone blues
4. Ballad of a Thin Man
5. It Takes alot to Laugh but it Takes a Train to Cry
6. Highway 61 Revisited
7. Maggies Farm
8. Like a Rolling Stone