Vecka 17: Topplåtar!
- Simon & Garfunkel - Baby Driver
- Mystery Jets - Young Love
- The Tallest man on Earth - Pistol dreams
- Ray Charles - Sticks and Stones
- Eight Legs - Blood Sweat Tears
P.S. Titta till Mystery Jets nya skiva! Den är bra. + Tallest man on Earth kom ju ut med en efterlängtad fullängdare för några veckor sen! yeah.
Simon's 115th Dream. (Dylan Live - Om jag får välja)
Året är 2006 och klockan är strax före halv tio på fredagskvällen den 30 juni. Värmen från dagens solväder börjar försvinna och kylan börjar istället smyga sig på. Det är molnfritt och man kan se en del stjärnor komma fram uppe i skyn. På en stor åker i Sjælland, Danmark har tusentals människor samlats framför en stor scen. Några av dem är fulla, andra glada och en del står bara tysta och väntar. Mitt i det stora folkhavet står min barndomsvän Josef och darrar lite lätt på benen. Han har väntat på det här ögonblicket länge och förväntingar är höga. Klockan slår halv och ett lugn börjar läggas över folkmassan. 2 minuter till går och Josef börjar bli lite smått otålig. "Vart faan är han?" vänder sig Josef om och säger till sin bror som står bredvid honom. Han hinner knappt få något svar innan ett öronbedövande jubel sprider sig som en våg över massan. Josef ställer sig på tå för att se. Japp, det är han, Bob-fucking-Dylan. Hela 44 år efter Dylan släppt sitt självbetitlade debutalbum gör han nu entré på Roskildefestivalens största scen till tusentals skrikandes ungdommar, några gamla applåderandes hippieveteraner samt min lilla vän, Josef. Josef är förstås jätte glad och tycker att den gamle legenden är precis... Precis... Precis vad han inte förväntat sig. "Vad i helvete är det här?" Säger han. "Har jag blivit lurad?". Josef känner sig djupt besviken och går sin väg efter bara några låtar. Naaaaw... Stackars Joffe. Du förstår vännen, Bob Dylan har blivit gammal nu och är inte lika pigg och allert som han var som 25 åring. Detta trots att de flesta av oss helst hade hoppats på att han lidit av någon speciell sjukdom som gjorde honom till "forever young". Men verkligheten är bitter och sextiotalet är slut. Den Dylan som en gång var kommer aldrig mer igen.
Delar av den här historien har jag hittat på själv (förutom att sextiotalet är slut så klart och att verkligheten är bitter) men den leder mig till dagens lista. Jag skulle jätte gärna vilja se Dylan nu men med risk att bli lika besviken som Josef skulle jag hellre fixa en tidsmaskin och åka tillbaka till 1966 och se honom när han släppt sina bästa album (enligt mig) och spelar sina bästa låtar. Men som ni vet finns det inga tidsmaskiner och jag får nöja mig med att drömma. Här kommer min personliga dröm-setlist (uppdelad i en akustisk och en elektrisk del) med Bob Dylan.
Bob Dylan - Live at Royal Albert Hall 1966 (En djävulskt lång spelning...fast inte tillräckligt)
Akustisk:
- Visions of Johanna
- My Back Pages
- Spanish Harlem Incident
- Chimes of Freedom
- Just Like a Woman
- She Belongs to Me
- Mr. Tamburine man (helst med precis samma harmonica-solo som här)
- Don't Think Twice it's alright
- Who Killed Davey Moore?
- It's Alrigt, Ma (I'm Only Bleeding)
- Most Likely you go your way and I'll go mine
- I Want You
- Tombstone blues
- Ballad of a Thin Man
- It Takes alot to Laugh but it Takes a Train to Cry
- Highway 61 Revisited
- Maggies Farm
- Like a Rolling Stone
Vecka 16: Topplåtar
1. Elton John - Tiny Dancer3. Simon and Garfunkel - Baby Driver
4. Duffy - Mercy
5. The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties
4. Duffy - Mercy
5. The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties
Förresten, eftersom inte jag har presenterat mig ännu och har inga planer på att skriva särskilt mycket om vem jag är eller hur jag lever etc. så kom jag att tänka på vad en kompis sa till mig igår kväll. Han sa nåt istil med: "Det ända man behöver göra för att lära känna en person är att titta på dens skivsamling...". Om det stämmer så kommer ni alltså lära känna mig trots att jag inte berättar det på det klassiska viset. Eftersom jag troligtvis kommer lägga upp många listor som har just med min musiksmak att göra så kommer ni veta allt om mig inom en snar framtid - Musiken är ju trots allt en stor del av mitt liv.
Eight Legs - Searching For the Simple Life
De unga britterna i rockbandet Eight Legs har nu äntligen släppt sin debutplatta. Hittills har det endast släppt sina verk på olika EP:s men har nu samlat de mesta på dem och skapat en fullängdare. Låtarna på skivan håller sig runt 3 minuter vilketär alldeles lagomt enligt mig. Bandet turnerar väldigt flitigt och brukar dyka upp lite var och här i Europa men än så länge har de inte besökt Sverige vilket är väldigt tråkigt! Får hoppas att det blir ändring på det nu när plattan släppts så att vi får höra den charmiga dialekten på någon konsert här i Sverige också. Helst på John Doe här i Linköping då så klart.Topplistan: bästa 5 spåren
1. These Gray Days (Favorit sen i höstas!)
2. Blood, Sweat and Tears
3. Freaking Out the Neighbours
4. Wear That Shirt
5. Hopes Away
Länkar:
Hemsida
Myspace
svt.se/psl - These Gray Days
High Fidelity
Tre gånger tidigare har jag försökt börja blogga. Det har inte funkat särskilt bra. Varje gång jag startat en blogg har jag försökt inleda med att berätta vem jag är, när jag är född, vart jag bor, vilka intressen jag har o.s.v. Nu tänkte jag skita i det. Varför ska jag göra det? Det är ändå ingen som orkar bry sig om det enligt mig. Jag antar att de flesta redan har fullt upp med att leva sina egna liv och har ingen tid eller ork att läsa långa stycken om hur jag valt att spendera min dag, jag vet i alla fall att jag brukar strunta i att läsa sådana blogginlägg. Istället tänkte jag skriva om mina personliga topplistor, t.ex: Årets bästa album, bästa skådespelaren genom tiderna eller min pesonliga dröm-setlist på en random livespelning. Tänk er High Fidelity med John Cusack som blogg minus tjafset om kärlek och ångest som istället enbart fokuserar på topplistor i alla dess slag.
Jaha, hur roligt är nu detta att läsa? Varför ska ni läsa om alla dessa meningslösa topplistor när ni istället kan läsa om vad Kalle och Lotta hittade i toaletten i morse i sin etta i Hallonbergen? Jo, jag vill ju såklart att ni som läser det här ska kommentera och skriva era egna topplistor. Tänk er High Fidelity igen och ni alla är Rob Gordons (John Cusack) tjocka kompis Barry (Jack Black) eller den nördiga indiepop-killen Dick (Todd Louiso) och vi ska diskutera, smutskasta, hylla eller håna varandras listor. Det kommer bli skit skoj. Kanske...
